Varför har vi så jävla svårt att be om hjälp? Speciellt när vi som mest behöver det. Varför är det så svårt att förstå att vi finns och ska finnas till för varandra. Ingen ska behöva klara sig själv i den mening att någon ska behöva stänga in sig och med sin ångest på sin kammare... Vi är till för varandra. Vi lever igenom varandra. Vi påverkar varandra.

Ta hjälp, be om stöd. Be mig att sitta bredvid dig en stund. Be mig lyssna på allt det där som maler i dig. Jag har inte lösningen. Den har du, men så länge du inte öppnar upp så kan det vara svårt att hitta den.

Underskatta inte den mänskliga kontakten. Den är livsnödvändig. LIVSNÖDVÄNDIG.

Det här är sanningen och hela sanningen.... Den romantiska, fina, ljuvliga, lyckliga, hatiska, kryptiska, vrediska, tragiska, underbara, kärleksfulla, men såååå sanna, sanningen. Den bitterljuva, nakna, attraktiva, svåra, lösa, svår fångade, eftertraktade, allt.

Kärlek är faktiskt allt och allt vi behöver är kärlek.

Är tiden inne eller inte för oss människor att förstå, ta till oss i våra hjärtan djupt där inne i oss själva finns så mycket, som vi inte vågar.

Att det är så oftast inte vårat mörker som skrämmer oss utan vårat ljus.

Att inte våga ta till oss kärlek att inte våga öppna upp oss för allt som är kärlek.

Det är skrämmande vackert, fegt avskärmande, inpassande i vårt samhälle som är så mycket på låtsas, bittert  lite sorgligt oerfaret vackert på nått sätt.

Såå enkelt i all sin glans men det är ljuset som så tragiskt nog, svår förståligt skrämmer oss.

 Vi låtsas att vara någonting, som vi känner så stark att vi inte är.

Vi har någon längtan bort till något som vi inte förstår vart eller hur vi ska hitta det. Det är så svårt att förstå att vi har alla redan alla svaren på allt, allt som vi någonsin velat och vill och som vi behöver veta finns redan inom oss, allt.

Det vi behöver är mod, mod att våga känna det. Det allra allra ljuvligaste som finns där inom oss alla.

Vi försöker passa in i någonting i vårt samhäll, som faktiskt inte finns mer än i det våra hjärnor har hittat på, uppfunnit att det ska vara.

Vi har totalt glömt bort allt det där som egentligen är kärlek. För att kärlek är såå mycket att vara sann mot sig själv.

Att följa sin våg av känslor, att gå för det som käns sant och riktigt inuti oss.

 Att våga älska. At våga älska alla, för att det är möjligt när vi vågar möta våran egen kärlek till oss själva.

Ingen annan, någonsin kommer kunna göra dig lycklig, ingen annan, bara du själv.

Du kommer alltid att vandra ensam.

Känn din kärlek, var din kärlek, lev din kärlek.

Fetaost, oliver och en näve med zooisar ligger nu blandade i min mage. Jag är lite trött och lite velig, tvätten rullar och åker upp och ned i maskinerna i källaren.

Kärlek till allt som finns och är.

 Alldeles för sent lyssnar jag Cornelis och Pernilla Wahlgren, som sjunger Balladen om Fredrik Åkare. Internet är bra. Youtube är bra.

"Ångest ångest är min arvedel" och jag tänker på gymnasietidens svenska lektioner då vi kröp runt på golvet och utan lärarens uppmaning dramatiserade versen Pär L skrev om famlingar runt i dunkla rum. Vad betydde det? Stackars Yvonne, som jag tror läraren hette.

 Siste versen är icke skriven.

Avskedsmiddag med en kär tysk rumskamrat.

RUM UTHYRES

Någon intresserad av att hyra ett rum? En förtjusande dam i sina bästa år hyr ut. Hon umgås gärna men behöver mycket reflektioner på kammaren emellan åt. Om det låter intressant hör av er.

Good bye

Han åker hem. Jag skaffar nytt vind och vatten elavtal med 14 dagars ångerrätt. Lika bra det kanske. Allt är förmodligen lika bra.

Nu är det bara jag och jag själv kvar.

Och tiden, som inte finns. På jobbet ska vi tydliggöra den... Tiden, som vi har hittat på. År, dagar, timmar, minuter och sekunder existerar helt enkelt bara i våra kalendrar och klockor. Allt händer nu!!

Och Selma, du underbara kvinna, tant. I Helena Bergströms tolkning av dig får du mig att tro på att det finns stora hopp för människan.

Flykten från oss själva är mänsklighetens fall.

Att inte vara sann mot sig själv och lyssna på sitt inre är förädiskt mot allt och minst sagt mot sig själv.

Tänk va underbart att få vakna med sig själv i harmoni varje dag och känna, jag älskar mig!

Kommer du i håg?

Gör du det?

Jo, du gör det om du verkligen känner efter, tror jag.

Maktlösheten. Känslan av att inte kunna påverka sin situation.

Bli nedtrampan av dem som gärna vill dig väl, men tror sig veta bättre.

Dem, som inte vill att du ska upprepa deras misstag och gärna tala om för dig ändå, så här var det när jag var barn, tror inte att det ska vara lättare för dig, lilla vän.

Vi fick jobba hårt. Vi fick ingen kärlek. Det kommer du inte få av oss heller om du tror det, men jag älskar dig så mycket jag bara förmår mig älska. Så mycket mina gränser besitter att kunna älska. Jag älskar dig.

Desperation. Cirkeln är sluten. Kanske någon känner igen sig...?

Ja, va fasen ska vi göra.

Allt är ett rop på kärlek. Rädslan är besatt. Frigör dig från rädslan och kärleken kommer att infinna sig.