Jag kommer aldrig förneka att jag har blivit formad av båda mina skapare.

Trotts alla mina fel och brister är jag ändå tacksam att jag blivit som jag är fast bara under ständig utveckling.

I bland rasar jag och faller i hop som en sophög i ett slott, i bland ställer jag mig rakt upp, totalt imun mot allt ont mitt i ett krigsfält.

Vad skulle jag vara utan min älskade familj, släkt och vänner!

Ni som aldrig har fördömt eller sagt upp kontakten oavsett om jag varit fågel, fisk eller mitt emellan.

När jag sagt obehagliga egna sanningar utan att med nakna fötter känna på underlaget först har ni stått kvar.

När jag sagt ja till den där kakan utan att känna efter vad jag sagt ja till, för att sedan inte äta upp den har ni inte tvingat mig att äta men förståligt nog inte alltid förstått varför jag inte äter.

Jag har dock full förståelse att det kan verka otacksamt och att det sårar.

I förlägningen vet jag att det sårar mer om jag tacksamt skulle äta den ändå. Jag skulle må dåligt....

Jag har även skadat ömma eller redan blödande hjärtan i min egen sannings namn, jag vet att jag kan vara bra på det.

I bland går jag på tårna och känner efter vad underlaget är gjort av i bland skiter jag i vilket.

När Pya skiftat mellan att stå med tånaglarna nedtryckta hårt i jorden till nedgrävd kall förruttnelse för att sedan återuppstå till mig själv igen har ni ändå stått kvar!

 I bland måste jag kisa för att se er men ni finns kvar!

När det ser ut som jag mår bra utanpå behöver det inte alls betyda att jag gör det inuti, men ni vet!

Jag älskar er!