Människor behöver muntras upp innan jul, så att vi orkar med julen och alla förberedelse innan.

Jag skulle vilja ge hela Sveriges befolkning en veckas, tystnad, stillhet och kravlöshet i julklapp innan jul.

Ärligt talat det här håller ju inte längre... och lika dant är det vart enda djävla år... stress, press, och ännu mer stress, som några djävla duracell kaniner utan några som helst egna behov.

Så för att sänka min egen stress nivå, så vill jag bara förbereda min närmsta och käraste på att jag kanske inte köper några julklappar allas i år, eller bara några.

Ja, till barnen har tant Pya kommit på något alldeles utomordentligt fyndig om hon får säga det själv. Och den kommer ges bort med en stor djävla lättnad för egen del, sen får barnen göra vad dom vill, fast hon har ju gärna några fingrar med i det också.

Har varit hos Babbsan, min andningspedagog / teurpeut i dag.

Jag tycker om henne, hon har snälla kloka ögon och jag litar på att hon kan känna av mig där jag är just nu.

I dag gick det lätt att andas. Hela jag, mitt liv blev avspeglat.

Jag känner accepterande och frid över att jag är jag till stor del på grund av alla de överlevnadsstrategier jag skapade när jag var barn.

Det känns skönt att så sakterligen bli medveten om att det är så det hänger i hop. Destruktiva mönster går att bryta genom att se dom. Mönstrena kan användas som resurser nu. Jag behöver inte vara rädd längre, jag behöver inte göra saker, befinna mig någonstans, vara med människor jag inte vill vara med. Jag har rätt att uttrycka mina känslor. Ingen kan skada mig!

Jag har makt över mitt liv! Jag kan skapa det livet jag vill ha!

Jag är stolt över att jag är jag!

 Sen kände jag för att ge ljud i från mig på väg hem genom avenyn.

Jag sjöng lite julsånger blandat med ett nynnade på en melodi, jag sjöng och nynnade så högt jag bara vågade. Och jag vågade högt i dag! Tror inte att det hördes så väl ändå, dom som var precis närmast mig hörde nog. Bilar och buller dövar mycket ljud.

Om någon skulle ha titta på mig kom jag på att jag skulle säga: Ja, jag är glad att det inte finns så många platser på psyket, för då kan jag gå här och sjunga högt utan att riskera att bli intagen.

Det är väl det enda positiva med den katastrofala psykvården... Eller kanske vi ska börja bränna varandra på bål igen om vi inte flyter..?

Hoppas verkligen att mänskligheten har utvecklats till att vara mindre rädda sedan dess. Hmm, kanske min rädsla...

Min far sa en gång, minns jag, att; tänk om det är dom som sitter inspärrade i tvångströja och bakom galler, som är dom normala.

Det är en ganska intressant tanke...

Ett av de första minnena hon har av honom är från Cairns, på Geckos hostel i ett kök en sen morgon med inslag av bakfylla.

Han letar socker till sitt kaffe,som han har i sin blåa plastmugg.

Han hittade nog socker och drack sitt kaffe, hon gjorde förmodligen det samma och gick ut och rullade sig en cigg vid swimming poolen.

Hon läste vid poolen den dagen, han tittade på henne.

Sista kvällen gick dom ut. Han var intresserad, hon fattade ingenting.

Han var den sista hon hade i tankarna. Ingenting hände.

Han följde med dom i bilen nästa dag.

Han har pratat om musiken och hur deras händer nuddade varandra i baksätet och... nått magiskt började hända.

När hon börjat öppna ögonen kände hon vilka otroliga energier han utstrålade. Hon ville bara ha honom mer.

Något som är så långt i från tankarnas förståelse hände...

Hon fick honom.

Dom var ett!

Hon ville ha honom hela tiden.

Sen svek han henne.

Det gjorde förbannat ont i henne. Hon var ledsen, hon ville ha honom, som hon hade honom förrut.

Han ville ha henne som han hade henne förrut.

Det gick inte.

Hon ville ha honom igen. Dom blev långsamt ett igen. Något ännu mycket starkare började utvecklas mellan dem.

Med inslag av: vilja, ovilja, rädsla, uppriktighet, förnekelse, missförstånd, jagande, tårar, skratt, glädje, önskan att förstå och otroligt mycket kärlek har dom klarat sig hit.

Vägen är krokig men så länge vi älskar är allt möjligt!

Jag älskar dig!

Vi kom, vi föll, vi segrade!

Före och efter allt är bra, bara nu.

Att komma hem, att känna att här mår jag bra, att lyssna på sin känsla, att flöda, att vara accepterad för den jag är, att känna sig fri, att vara naken utan att skämmas, att tänka, att säga vad jag känner utan att vara rädd, att säga vad jag tänker, känner utan att vara rädd att någon annan ska ta illa upp, eller tycka / tro att jag tycker att jag är bättre än någon annan, att inse att det går inte såra någon annan med mina känslor utan den blir sårad av sina egna känslor, att vara ödmjuk. att få gråta, skrika vara gnällig, vara liten, bli respekterad, bara vara den jag är. Bli sedd, bli bekräftad, bli älskad, bli uppskattad, vara jag, bara som jag är jag.

Jag blir rädd för rädda människor. Energiflödet stopp, jobbigt, sorgligt, hämmande. Hur går det? Går det fortsätta. Ja, på mitt sätt. Jag kan bara bestämma själv hur om jag vill förändras. Människan är fri, människan

har ett val

Mitt sätt att tänka, mitt sätt att vara,mitt sätt att aggera kan ingen annan än jag själv och mina känslor styra över.

Jag behöver inte alltid vara stark, jag behöver inte alltid vara förståndig. Ingen annan kan tala om för mig så att det blir sant för mig, min sanning, hur jag är eller inte är.

Dom kan tala om för mig hur dom uppfattar mig utifrån sin sanning, känslor, rädslor osv...

En helg full av känslor. Jag tycker det är sorgligt med rädda människor. Dom stoppar upp för sig själva. Blockerar energi. Blockerar andra människor och eller ger andra människor möjlighet att ta sig i från dom. Beror på hur man väljer att känna efter, se på det.

Ödmjukhet är en personlig egenskap. En ödmjuk person har en balanserad självuppfattning och är medveten om sina begränsningar.

Besläktade begrepp är anspråkslöshet och respektfullhet. Varken den kristna medeltida filosofin i Augustinus tappning eller den aristoteliska dygdeetiken anser dock att ödmjukhet är en dygd.

Den här artikeln är hämtad från http://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%96dmjukhetKategori: Etik

Det här är underbar musik i dag för mig!

http://se.youtube.com/watch?v=ynk51MqHjvI&feature=related

Arracksbollar, pärontårta, födelsedagskalas och dimma.

Min älskade syster fyller 27 år i dag!  Grattis!

 I går hade hon kalas.

Lägenheten var ommöblerad kvällen till ära och det var så fint. Det var knytkalas och diverse läckra vegetariska rätter passerade in över tröskeln.

Stämmningen var nock, dock inte som jag tror var förväntat, tyvärr.

Minns fromma dagar med födelsedagar fyllda av förväntningar, som resulterade i stora besvikelser. Allt har en mening...

Går kvällen slutade med att fyra personer satt och pratade livets mening. 

Och nog borde vi lyssna och ta till oss mer av dagens upplystas budskap. Vad håller vi på med, egentligen?

Det är tyvärr, lättare sagt än gjort, men jag vill ändå...älska mer och framför allt och alltid först och mest, mig själv!

Säger som den döda John Lennon, en gång sjöng, Love is all you need.

Att resa är att dö en smula...

Denna mening kom till mig på tåget i dag. Ja, jo det är ju för visso orden som står på Stig Dagermans gravsten...

Kom inte på fortsättningen så var tvungen att leta upp den, den går så här;

Hur fort blir lönnarna gula

som lyser vår vandring i parken

Att resa är att dö en smula
från grenen till fasta marken...

S Dagerman

Jag har min tolkning ut i från mig.

I går brände jag kolakakor i ugnen, en mindre viktig förmedling.

I dag har jag suttit för sjunken i känslotankar i en tyst tågvagn bredvid en gammal skolkamrat från högstadiet.

Vi försökte också lösa korsordet i tidningen Kupé.

Allt har sin gilla gång, allt har sin mening...