Det här är sanningen och hela sanningen.... Den romantiska, fina, ljuvliga, lyckliga, hatiska, kryptiska, vrediska, tragiska, underbara, kärleksfulla, men såååå sanna, sanningen. Den bitterljuva, nakna, attraktiva, svåra, lösa, svår fångade, eftertraktade, allt.

Kärlek är faktiskt allt och allt vi behöver är kärlek.

Är tiden inne eller inte för oss människor att förstå, ta till oss i våra hjärtan djupt där inne i oss själva finns så mycket, som vi inte vågar.

Att det är så oftast inte vårat mörker som skrämmer oss utan vårat ljus.

Att inte våga ta till oss kärlek att inte våga öppna upp oss för allt som är kärlek.

Det är skrämmande vackert, fegt avskärmande, inpassande i vårt samhälle som är så mycket på låtsas, bittert  lite sorgligt oerfaret vackert på nått sätt.

Såå enkelt i all sin glans men det är ljuset som så tragiskt nog, svår förståligt skrämmer oss.

 Vi låtsas att vara någonting, som vi känner så stark att vi inte är.

Vi har någon längtan bort till något som vi inte förstår vart eller hur vi ska hitta det. Det är så svårt att förstå att vi har alla redan alla svaren på allt, allt som vi någonsin velat och vill och som vi behöver veta finns redan inom oss, allt.

Det vi behöver är mod, mod att våga känna det. Det allra allra ljuvligaste som finns där inom oss alla.

Vi försöker passa in i någonting i vårt samhäll, som faktiskt inte finns mer än i det våra hjärnor har hittat på, uppfunnit att det ska vara.

Vi har totalt glömt bort allt det där som egentligen är kärlek. För att kärlek är såå mycket att vara sann mot sig själv.

Att följa sin våg av känslor, att gå för det som käns sant och riktigt inuti oss.

 Att våga älska. At våga älska alla, för att det är möjligt när vi vågar möta våran egen kärlek till oss själva.

Ingen annan, någonsin kommer kunna göra dig lycklig, ingen annan, bara du själv.

Du kommer alltid att vandra ensam.

Känn din kärlek, var din kärlek, lev din kärlek.