Hej!

Jag har lite skrivartorka, faktiskt på riktigt.

Har egentligen mycket som jag vill skriva om, men det går inte riktigt, tiden har inte infunnit sig och jag är inte mogen för att skriva ner de tankarna ännu.

Lill strumpan och syster yster var här på besök några dagar.

Väldigt mysigt, intensivt och roligt var det, tiden gick alltför snabbt och dom försvann lika fort som dom kom.

I bland skulle jag vilja bo närmare, för att träffa min systrar, syskonbarn, mfl, i vardagens verkligheter också.

Det går ju inte att få allt...

Funderar mycket i min ensamhet (Det är väl dessa funderingarna som jag tycker att jag borde skriva om). Tycker om att vara ensam mellan varven. Tycker mycket om att träffa nära och kära och vänner också.

Tycker också mycket om att träffa nya människor.

I sin hemstad i Sverige kan det i bland vara svårt att få kontakt med nya människor.

Eftersom det inte är så vanligt att prata med människor som är främlingar, anses jag nog som lite konstig när jag gör det i bland.

Dom som ändå blir mina vänner i slutändan är ju dom som accepterar mig som den jag är ändå.

Mig gör det inget men det måste finnas fler som faktiskt tycker att det är trevligt att möta nya människor. Eller kan det vara så att vi nöjer oss med ett visst antal vänskaps relationer..?

Jag tycker det är häftigt med relationer. Ingen är den andra lik.

Vänner betyder mycket.

Innan jag åkte fick jag ett så otroligt fint kort av en av mina allra bästa vänner. Jag hittade det härrom dagen när jag gick igenom vad jag släpat med mig under resan.

Till en vän...

"Du är samtliga färger

på livets palett

och när något känns fel

kan du vända det rätt.

Du kan sången och texten

 i all min musik,

och för mig är du helt

speciell och unik.

Ja du har blivit min vän

och jag vet var du står

det är du som finns kvar

när det andra går.

Jag önskar dig enbart lycka i livet

men ber dig att inte ta allting för givet.

Men en sak är säkert, det lovar jag dig

att alltid ska Du vara viktig för mig.

Text: Jacob Hansen /

          Erik Arpi

Tack Niklas, det betydde och betyder mycket att just du gav mig denna text.

 I dag vaknade jag och hade inte ont i halsen. ( Hade det i går) GLAD!

Det är skönt att kunna glädja sig över de små saker vi har i livet, som vi oftast inte tänker på utan tar för givet.

En fin blomma, en kopp kaffe framför datorn, att jag städade härrom dagen så jag slipper det i dag.

Mitt liv är inte fruktansvärt om det nu låter så på min blogg.

Det är väl mest att bloggen är mitt utrymme att kräkas ut så att jag kan lämna det bakom mig och gå vidare.

Jag vet att jag skriver mycket konstigt här i bland.

På ett sätt som för alla utom mig är svårt att tolka och förstå.

I första hand skriver jag oftast för min egen skull och ni kära läsare vilka ni nu är som läser kommer i andra hand.

För så klart så vill jag ändå att någon ska läsa det jag skriver.

Dela med mig av mitt liv som inte är så olikt alla andras.

Jag njuter nästan alltid av att leva och när jag inte gör det försöker jag stå kvar på vågen för att följa med den upp igen.

Lite krasst uttryckt så är inte livet en dans på rosor, men jag tror att vi måste må dåligt för att kunna må bra.

Ett hett boktips är Bengt Sterns "Att må dåligt är en bra början" 

Den har hjälpt mig att förstå och gå vidare.

En kär vän till mig läser Eckard Tolles böcker mycket. Jag har ännu inte läst alla men rekommenderar. En heter "Lev livet fullt ut!"

I dag kommer syster och hennes dotter och semestrar i Göteborg!

Det ska bli riktigt kul!

 Minns han, den andra, jag, VI i bilen från Brisbane, dagen efter den där dagen, som gjorde så ont sen.

Alla låtar sa något som fick mig att tänka på det onda, ondaste, det var plågeri och du satt i baksätet och ville att allt skulle vara som vanligt igen. Jag kunde inte.....det gick inte......allt var inte som vanligt, som det hade varit.

Det var för mig så svårt att förstå hur du kunde..... göra så mot någon som vi säger att vi tycker så mycket om. MIG. Därför trodde jag inte du tyckte om mig. Du grät, sa att det inte var sant.

Vi kunde kört vilse, men du visste alltid vart vi skulle. Ännu en strand, en av dina favoriter. Den dagen blåste det för mycket för att vara kvar. Vi åkte vidare. Kom fram till de slutgiltliga Byron bay.

För första gången sen vår resa startade bokade vi inte samma rum.

Du var pank, tältade.

Den bästa lösningen.

Några dagar senare, gjorde regnet nästan så att ditt tält flöt.

Då var det okej, en bra anledning, ett bra tillfälle att återförenas igen i mitt rum.

Allt började bli som "vanligt" igen fast jag var inte på rosa moln utan mer på jorden denna gång.

I två veckor till var vi i symbios.

Sen reste jag söder för att fiska upp en kvarglömd väska i två dagar.

På flygplatsen i Sydney när jag kom tillbaka glömmer jag aldrig kyssen.

Du fick mig att sväva. Det fanns bara VI, då...

Vi hade tre nätter kvar i hop. Sista natten var för mycket förväntningar på spel för att kunna bli så bra. De gjorde inte så mycket, den var bra på sitt sätt.

Det slutgiltliga avskedet gjorde ondast.

En lång och tårfylld flygresa till Malaysia väntade på mig.

Andra kvällen borta från varandra säger sms:et att du bokat om din resa till mig, jag trodde dig nästan, det var inte sant, men du lovade att du skulle komma snart.

Du kom, men för sent.

Känslorna hade svalnat för mig i den annorlunda, nya miljön vi befann oss i.

Och de onda du gjort mig blev åter fött i mina känslor, tyvärr.

Det var min historia om kärlek och kärleken.

Jag bearbetar ännu detta, på mitt sätt.

Får sådan otroligt lust att skriva "fuck you" till han som mejlat mig nyss.

Det är så öppet och ärligt han bara kan och det är väl just därför jag kan tänka mig tanken. Jag vet att han älskar mig.... på sitt vis.

Ett långt hårstrå i polarbrödet...nyinköpt från Statoil 24timmar öppet får jag mellan tänderna. .... förmodligen har ingen lagt dit de medvetet.... äckligt ändå.....

Världen är så grymt orättvis. Jag gillar inte orättvisor.... gör vad jag kan för att förbättra världen, mänskligheten och jorden som vi påverkar..... börjar med mig själv..... det borde vi alla göra... det är svårt men det går..... det tar kraft, tårar, oförståndes förstånd och ..., energin, en jävla massa energi.

Men jag lovar det är värt allt.

Fint väder och alldeles för mycket sömn.

Jo, ibland kan jag väl unna mig tolv timmars sömn i sträck, eller rättare sagt de tre sista med snozzning var tionde minut.

För jag brukar ha ambitioner att jag ska gå upp tidigt / tidigare, men de senaste veckorna har jag mest gått upp för att klockan är alldeles för mycket över morgon och mitt samvete säger att mig att nu får det vara nog.

Sen måste ju jag vara pigg till i kväll också. Picknick med glada människor i parken. Vin, mat och sol!

Hade ju en to do lista för dagen. Dax att börja med den nu kanske.

Härligt då blir det äntligen av.

Syrran och jag drar till NY över nyår.

En mycket efterlängtad resa.

Shoppa på Manhattan, gå på teater på Broadway och se den legendariska jazzlegenden, vad var det nu han hette igen....?

Fira tolvslaget på Time Square, när den stora bollen släpps och äta stora vegetariska burgare med pommes och ketchup och skölja ned med rosa champange på de fem stjärniga hotelet, som vi så klart ska bo på.

Nej, det är inte riktigt klart än, bara kanske.

För förmodligen kommer ju just vi vinna tävlingen med vår motivationen med högst 30 ord varför just vi ska vinna och vad just vi vill göra i USA.

Tog ett tag innan vi läst till oss vad som fanns att göra i NY och komma på varför vi ville åka dit, men nu vet vi!

Hade ju varit väldigt häftigt och att drömma kostar ju inget!

Tänk om allt som händer i livet är helt meningslöst, då skulle det vara helt meningslöst att leva också. Jag tror att allt har en mening.

På väg in i svackan nu, gå ner, fångar mig, stå kvar, finns här.

Datorn är så varm så att jag nästan bränner mina händer på den.

Vänner på väg till Marstrand.

I morgon havet.

Jag borde göra något nu, i dag.

Bestämmer mig ändå för att bara försöka vara här och nu.

Läsa bok nu.

I dag vill jag ha någon att försvinna under täcket tillsammans med.

Trotts väldigt begränsad ute liv en måndagkväll i Göteborg, lyckades jag både bli full och pank.

Nu har jag letat småpengar i alla skrymslen och vrå och fått i hop till en mjölk. Det är lyx.

I väntan på att bli insläppta på Berså utan att behöva betala, sent i går natt pratade en Tobias om en bok där någon icke västerlänning hade skrivit om oss västerlänningar.

Bland de konstigaste han tyckte (alltså icke västerlänningen) vi gjorde, var att vi kastade bruna bananer i lägenheten ovanför när det satt människor utanför och tiggde.

Där han var i från delade dom alltid en klase bananer lika på alla.

Jo, vi behöver oss nog en och annan funderare i bland.